Alla kvinnor som fött barn har ju gått igenom precis samma smärta, ingen har ju haft mer ont än den andra av alla kvinnor som föder barn. Visst finns det dom som får gå igenom smärtan längre men samma smärta är det ju, man hanterar den bara på olika sätt!

Det jag tänker på då jag skriver detta är att vissa kan komma med komentarer som "var glad att din förlossning gick snabbt", "gud vilken tur du hadde då", "Gud vad jag är avvundsjuk på dig".

Visst hade jag en snabb förlossning och jag älskar den och visst tycker jag verkligen att min förlossning var en dröm förlossning men för det betyder inte det att det var mycket lättare för mig än för någon annan!

Jag själv har inga problem med sådana kommentarer för jag ser mig själv som lyckligt lottad med min förlossning men det finns faktiskt dom som inte ser det på det sättet!

Min stora syster till exempel, hon hade en förlossning på sammantagen 4 timmar..
Alla har alltid sagt till henne att hon hade tur mm.
Men själv blir hon arg och stött för att folk säger så då hon anser sig ha gjort precis samma jobb som den som hade en 25 timmars förlossning.
Och jag håller med, hon har gjort precis samma jobb!! Hon har också fött fram ett barn!
Vare sig det gick på 48h eller 4h ..
Dess utom, bara för att en förlossning går snabbt betyder inte det att det gick prima..
Det kan vara väldigt tumult att genom gå en snabb förlossning!!

Det här var bara tankar som kom till mig.
Jag menar inget illa eller igentligen inget alls med denna text. =P


Ville bara skriva av mig lite =P


Sedan skulle det vara jätte kul att veta vad du tycker ??!

Jag tar fram kameran vid 23 tiden den 18e för att knäppa kort på magen.
Vet inte varför utan ville bara ha kort.
Kanske var det för att stora syster skickade ett skojsamt meddelande kl. 22.50 där det stod:
-Lycka till imorgon nu, ni ska ju föda barn då =)..
Haha, tack. Jätte kul tyckte vi.

BF var den 17e och eftersom jag hela tiden trott att jag skulle få för tidigt men bebis fortfarande inte hade givit tecken på att vara på väg så trodde jag nu att jag skulle få gå länge, bara för att.

Klockan tolv bestämde jag mig för att gå och lägga mig.
Jag på toaletten för att göra mig i ordning och gå på toa för att slippa kliva upp så tidigt på morgonen för att kissa. Precis när jag är färdig för att resa mig från toan så börjar det rinna =O
Det pirrar till i magen och jag tänker att det kanske bara är kiss så jag försöker "knipa", för att se om det slutar rinna, men det gör det inte och jag inser då att vattnet precis gått!(00.15)

-Richard.
-Ja?
-Mitt vatten gick precis.
-Va.?
-Mitt vatten gick precis!
-VA?
-Ja, vattnet gick..
-Är du säker?
-Ja.. Eller det måste ha varit de..

Jag sätter på mig en binda för att se om det forsätter rinna.
Ringer mor för att fråga om jag borde ringa förlossningen och för att förvarna då det är pappa som ska skjutsa oss till förlossningen samt hämta hunden.
Mamma tycker jag borde ringa och åtminstone säga att det gått trotts att jag fortfarande inte känner något.

Jag ringer till förlossningen och dom ställer lite frågor som alla har bra svar.
Jag får då tid dagen efter klockan 08.00 ifall det inte satt igång än, för undersökning. Vi lägger på!

Jag ber Richard gå ut med Ozzy för att vi sedan ska gå och sova ifall det sätter igång under natten, så vi fått lite sömn iaf.
Han förstår inte hur vi ska lyckas somna nu, haha, men går ut med Ozzy.
Jag kommer på att jag är hungrig så när han försvunnit ut så ställer jag mig och steker ägg och bacon.
Och då, då kommer första värken (00.39).
Jag är osäker på om det är någon värk men samtidigt inte, känns som en molande smärta som sedan försvinner.

Richard kommer tillbaka och vi sätter oss och äter.
Jag får sedan en till värk och konstaterar då att det definitivt är värkarna som kommit igång.
Dom är inte direkt regelbundna och det är långt emellan men det ändrar sig snabbt.
Vi tar med oss laptopen in i sovrummet för att kunna klocka värkarna med varktimer.se.
Jag är fortfarande lite skeptisk då jag inte vågar hoppas på för mycket (Att man tänker så när man samtidigt är SÄKER på att det kommit igång..).
Richard ligger och smeker mig på ryggen och klockar när värken kommer.

Jag bestämmer mig för att ta en dusch och om jag inte minns fel så tar jag även Alvedon.
Jag sätter mig ner på golvet i ett försök om att hitta en skön ställning att ta värkarna på, dom kommer nämligen tätare och kraftigare nu.
Richard fortsätter klocka och jag frågar hela tiden hur långt det är emellan och det är ca 2-4 minuter och dom varar i upp till minuten.
Jag frågar vad klockan är, hon är redan 2 nånting.
Jag kliver ur duschen och tar med en handduk som jag sätter mig på i sängen då jag inte riktigt kan klä på mig.

Jag ringer förlossningen som tänker be mig ta en Alvedon och ställa mig i duschen vilket jag berättar att jag redan gjort och att värkarna är regelbundna med 3 minuters mellanrum.
Då vi bor så nära (en korsning ifrån) och jag ändå vill stanna hemma så länge som möjligt så lägger vi på med tips om att värma en handduk att lägga på magen.
Richard springer och värmer genom att skölja den i kokhett vatten, det är skönt men hjälper inte direkt mot någon smärta.


Jag ringer även mamma direkt efter och berättar hur det ligger till, får någon värk samtidigt som jag pratar med henne och skickar då telefonen till Richard.
Hon säger till pappa hur täta värkarna är och han säger då:
-Tror hon att hon ska ha något jävla mini BB där hemma eller, nej nu åker jag!
Jag uppfattar inte riktigt att han åkt och sitter kvar i sängen på handduken och tar värkarna som dom kommer.
Jag pratar vidare med mamma som får vänta under värkarna.
Först när Richard ber om att dom ska ta med en cigg (vi hade inga själv hemma eftersom han höll på att sluta) så säger mamma att han redan åkt..
-Men jag är ju naken, blir mitt svar.
Jag lägger på med mamma, ringer förlossningen och säger att vi är på väg och dirigerar Richard till att hämta kläder som han får sätta på mig.
Han får även packa det sista som är kvar vilket är tandborste och borste.

Pappa står utanför och han får lov att vänta ett tag för får en värk precis när vi ska ut och hänger mig över Richard, han är helt underbar..
Vi tar oss ut, Richard hämtar Ozzy och vi åker till förlossningen.
Vi skojar lite i bilen och sedan är vi framme. Jag får en värk när jag ska kliva ur bilen så jag sitter kvar.
Vi rör oss mot ingången och pappa följer med, jag får även då en värk (det är knappt 100 m till ingången).
Vi ringer på klockan och dom öppnar, säger hej då till pappa och kliver in på förlossningen.

Dom vill ha urinprov så det är det första som betas av, jobbigt bara med en värk som stör.
Jag tilldelas sedan ett rum och dom kopplar upp mig till ctg. J
ag tycker inte om att ligga på rygg, tycker inte direkt om någon ställning under värkarna men får hålla ut under ctgn.
Jag får identitets band då dom skrivit in mig och klockan är då: 03.05.
Barnmorskan säger att jag har fina etablerade värkar och att jag andas bra igenom dom, skönt att höra då jag trott jag skulle ha problem med andningen.

Hon plockar bort ctgn, skönt, och undersöker hur öppen jag är, 3 cm.. Klockan är nu 04.00.
-Bara 7 timmar kvar då, säger jag (dom brukar säga en centimeter i timmen för första gångs föderskor..)
-Haha du var påläst, säger barnmorskan och avslutar med, ja det blir ju ingen bebis under mitt pass i alla fall.
-Nej det har jag förstått.

Hon får här någon stans förlossnings brevet och hon ger nu förlag på en morfinpruta och bad eftersom jag är för lite öppen för Eda än.
Våran plan blir alltså: Spruta, dom fyller badet och jag "slänger" mig i och stannar så länge det är skönt för att sedan kliva upp och få Eda.
Jag tycker inte att morfinet har någon lindring men finns ju inte mycket mer att göra för tillfället.
Badet är skönt men inte under värkarna, det ända är att jag kan slappna av extra emellan.
Det börjar bli enbart obehagligt efter en stund och jag känner hur värkarna sakta men säkert ändra karaktär, det känns mer som om det trycker på.
Richard får ringa efter Bm, dom hjälper mig upp.

På väg mot rummet ber hon mig att försöka gå på toa då dom vill att man tömmer blåsan, hon ger mig även förslaget tömning, NEJ TACK, jag försöker själv först! Hehe.
Jag får på väg mot toan en värk som jag "måste" trycka med, barnmorskan säger åt mig att inte trycka på.. Jag är inte öppen än så jag får inte krysta..
Jag försöker verkligen men det är svårt.
Jag går på toan och får även här en värk, det trycker men går ändå ganska "bra" att hålla emot.

Vi går tillbaka till rummet, ctgn kopplas på igen och bm går för att hämta en dropp ställning.
Hon ska sedan ringa efter narkos läkare som ska sätta Edan.
När bm kommer in i rummet igen så har jag en värk och jag klarar inte av att hålla emot, magen trycker på själv.
Älskade Richard står och klappar mig i håret och säger försiktigt åt mig att inte trycka på.
Barnmorskan kollar efter hur öppen jag är inför Edan.
-Det blir ingen bedövning, du är FULLT ÖPPEN =O (En chockad BM!)
Klockan är nu 05.48 och jag har alltså öppnat mig 7cm på 1h och 48min.
Jag ska bara plocka fram här så ska du få börja krysta.
-JAG SA JU ATT DET TRYCKTE PÅ!! =D
-Haha, ja, fick jag till svar.

Det tog lång tid att förbereda kändes det som..
Fick någon värk där emellan som jag fick hålla emot men fick tillslut börja krysta, skönt..
Kommer ihåg att jag frågade vad klockan var när jag väl fick börja krysta och hon var då 06.00 (jag frågade 06.05)..
Ligger först på sidan och krystar vilket för mig fungerar jätte bra då jag har Richards midja i min arm/huvud höjd, vilket jag utnyttjar genom att krama om hans midja håårt när jag får en värk.
Det hjälper mig att krysta.
Han smeker mig i håret och finns där för mig vilket jag tycker är helt underbart skönt.
Bm tycker jag krystar bra, kan så klart ta i lite mer.
Vänder sedan över på rygg för att ta sista biten.
Har först lite svårt att ta i på rygg, tyckte det var skönare på sidan, men när jag sedan hittar styrkan även där så går det jätte bra.
Hon lägger lokalbedövning och sedan 06.36 swosch... Bebisen är ute! ♥
Jag kollar ner mellan benen, vilken känsla, jag kollar efter kön och får då syn på pungen..
Det är en pojke, En liten MILO! Åhh så underbart. ♥♥♥
Han skriker direkt och får apgar 9,10,10 (9 på färgen vilket alla bebisar får första tillfället).
Han kommer upp på min mage/bröst och Richard klipper navelsträngen, undersköterskan knäpper kort.

Känslan här går inte att beskriva, man måste uppleva den ♥
Det finns inget bättre än att få hålla sitt barn för första gången ♥

Efter en stunds gosande var det dags för undersökningen.. NEEEJ, det jag fasat för..
Jag kände under krystandet att jag sprack men visste ju inte hur mycket, ville verkligen inte sy.....
Det behövdes "bara" 5 inre stygn och 1 fortlöpande yttre.
Det gick bra att sy men var ändå jobbigt, nyblivna pappa Richard tyckte nog där emot att det var mysigt, han fick ju klä av sig tröjan och mysa med sin son.
Jag skakade så i benen av adrenalinet så jag vågade inte hålla Milo när dom sydde.

Sen fick vi in brickan och fick vara ifred.

Det var en "chockad" Bm som både fick ta emot, förlösa mig och sy mig.
Det trodde hon verkligen inte när jag kom in men så blev det.
Helt underbara var dom, bm och undersköterskan, kunde verkligen inte önskat mig bättre personal under förlossningen! ♥

Och världens bästa, underbaraste pojkvän ♥♥

Tror att jag fått med allt. Om det är något mer ni undrar över så är det bara att fråga.

Fösta bilden på världens vackraste Milo ♥